Skräckfilmsbloggen

I ett försök att väcka liv i den här bloggen igen tänkte jag skriva en liten krönika om fyra filmer som skrämt mig på ett djupare sätt än andra filmer gjort. Det intressanta här, är att när jag såg dessa fyra filmer, så skrämde de mig just då inte så mycket mer än andra skräckfilmer. Istället kom skräcken krypandes i efterhand. En annan intressant sak är att det endast är nummer två på den här listan som jag tycker är en riktigt bra film; ett utmärkt exempel på att en bra skräckfilm inte alltid är synonymt med en läskig skräckfilm, och vice versa.

Alla dessa fyra var även bland de tio allra första skräckfilmerna som jag såg. Det finns två olika anledningar till detta. Antingen prickade jag in många läskiga och bra skräckfilmer precis i början av mitt skräckfilmstittande, och olyckligtvis lyckats sett många b-skräckisar på sistone. Eller så har jag helt enkelt blivit härdad av alla skräckfilmer jag sett. Det senare tänkte jag komma in på mer i en krönika lite längre fram.

Notera att detta inte är någon lista på hur bra filmerna är. Det är min egen subjektiva lista på de skräckfilmer som påverkat mig mest psykologiskt.

4. ONE MISSED CALL

Vem hade trott att en simpel ringsignal hade kunnat få så stor inverkan? One Missed Call (självklart den asiatiska versionen, Chakushin Ari) skrämde mig utöver det vanliga. Jag kunde knappt lyssna på ringsignalen efteråt, och jag var skraj för min egen mobiltelefon flera veckor efter att jag sett filmen. Själva filmen är inget vidare. Jag tycker faktiskt fortfarande inte att det är en särskilt bra film. Väldigt ojämn, förvirrande och svårrecenserad, men detta hindrade inte One Missed Call från att skrämma mig lite extra.

3. PARANORMAL ACTIVITY

Paranormal Activity var den femte skräckfilmen jag såg (efter Roadkill, Silent Hill, They Wait och Drag Me to Hell). Denna kändes så otroligt mycket mer realistisk än de föregående vilket bidrog starkt till obehagskänslan. Inte heller denna är en särskilt bra film egentligen. Fruktansvärt seg och oengagerande den första timmen. Men slutet (2007-ending, inte theatrical ending) lämnade ett mycket starkt obehagsintryck på mig.

2. SHUTTER

En självklar film på den här listan, dessutom den enda här som är en riktigt bra film i grunden. Slutscenerna etsade sig fast på näthinnan och det tog lång tid innan obehagsintrycket släppte. Filmatiseringen är makalöst bra och storyn är riktigt välskriven. Men det är ändå skräckmomenten som sticker ut. De är helt enkelt i toppklass. De lider inte alls av lika många klyschor som andra skräckfilmer brukar göra, och de lyckas makalöst bra med det de är skapade för: att skrämmas.

1. THE GRUDGE

Det behövs inga stora specialeffekter för att lyckas skrämma en. Små medel, som ett svarthårigt spöke och ett fruktansvärt munljud, kan ibland vara så otroligt skrämmande. Shutter i all ära, men vinnaren på den här listan går inte till en asiatisk film. Vissa kommer hata mig för detta. Vissa tycker att The Grudge bara är en parodi på en skräckfilm. Jag håller fullständigt med om att The Grudge inte är en bra film. Men handen på hjärtat: det finns inte någon film som skrämt skiten ur mig mer än vad The Grudge gjort. Kayakos munljud har förföljt mig. Månader efter att jag sett filmen kunde jag fortfarande bli paranoid och föreställa mig att hon fanns i samma rum som jag. Månader efter att jag sett filmen ångrade jag fortfarande att jag hade kollat på den. Månader efter att jag sett filmen hade jag fortfarande men kvar. The Grudge var den sjunde skräckfilmen jag såg (för tillfället är jag uppe i 125 st), och jag vågar säga, nästan helt säkert, att jag aldrig mer kommer att bli så rädd av en film igen.